Tiden rusar iväg
Lykke 2 månader
När Lykke kom till oss
Jag var beräknad till den 3/6-10. Min första förlossning gick fort och eftersom vi har två timmars bilresa till närmsta förlossning valde vi att åka iväg rätt fort efter att jag börjat få oregelbundna värkar.
Den 28/5 åkte vi in till förlossningen efter att jag haft oregelbundna värkar ett par timmar, men redan när vi kom fram hade de börjat avta, så dagen efter åkte vi hem igen.
Den 2/6 vid halv tio på morgonen började jag få oregelbundna värkar som det var 4-10 minuter mellan. Vi åkte vid lunch hem till mina föräldrar för att gratta min pappa som fyllde år. Vid tre började värkarna bli lite mer intensiva, så jag ringde förlossningen i Sunderbyn och rådfrågade. De tyckte inte vi skulle stanna hemma särskilt länge till, så vi gjorde oss klara och åkte sedan iväg. Loke fick stanna kvar hos mina föräldrar.
Halv sju var vi framme i Sunderbyn och då gjorde de en CTG-kurva och kollade hur mycket som hänt. Jag var öppen ca 3-4cm nu. Värkarna var precis som med Loke, de kändes men gjorde inte ont. Eftersom vi inte ätit någon middag valde vi att åka ut till Storheden för att äta och kika runt.
Vi åt på MAX och strosade runt lite på COOP Forum och ICAMAXI, men när vi kom till Willys började värkarna bli så pass intensiva att jag helst ville sitta ned. Klockan började närma sig 21:00 och vi åkte tillbaka till förlossningen. De kollade ifall det hänt nåt mer, men det hade det inte. Istället fick vi ta in på patienthotellet. De skickade med ett par tabletter som skulle göra att värkarna avtog så att jag kunde få sova, men jotjena att de fungerade, haha.
Uppe på rummet låg jag mest och andades genom värkarna som nu börjat bli mer intensiva och ihållande. Joakim låg och kikade på TV:n, lagomt trött och uttråkad. Vid ett la sig Joakim för att sova och jag låg mest och tok-andades, haha. Värkarna kom tillslut i ett och de hann aldrig riktigt gå över innan nästa kom. Det gjorde inte ont, men fy så jobbiga de var! Jag blev helt slut efter varje värk. Låg och kollade på klockan oftare och där vid 02:00 var värkarna så pass jobbiga att jag bad Joakim ringa upp till förlossningen och säga att vi ville komma upp dit nu.
Sagt och gjort. Joakim fick skjutsa mig i en rullstol eftersom jag ville kunna sitta och slappna av när värkarna kom. Vi fick komma in i ett undersökningsrum och in kom barnmorskan Ewa. Hon bad mig lägga mig på sängen, men eftersom värkarna kom i ett satt jag kvar och väntade på att de skulle lugna ner sig något. Efter en kort stund sa hon bara "kom nu" och hjälpte mig upp ur rullstolen.
Jag tror inte hon förstod hur pass kraftiga värkar jag hade, haha, för när hon undersökt mig såg hon bra rolig ut och sa "vi ska åka in till en förlossningssal, du kan ju sätta dig i rullstolen så får han (Joakim) skjutsa dig". Fort gick det så var vi i en förlossningssal och en sjuksköterska började hjälpa mig att klä av mig. Jag fattade väl inte alltför mycket, haha. Jag var som i min egna bubbla. :)
Tillslut hade jag fått på mig ett sjukhusnattlinne och fick lägga mig i sängen. Ewa kom in igen och kopplade på CTG-maskinen. Så berömde hon mig för att jag gjort ett bra jobb borta på patienthotellet och att jag, när hon undersökte mig, var fullt öppen(!). Jag kunde knappt prata eftersom jag andades rätt kraftigt när värkarna kom och varken Ewa eller sjuksköterskan sa knappt nåt. De var så lugna och gulliga.
Nu började klockan närma sig 03:00 och jag började få krystvärkar. Inte så starka, men ändock. Jag vågade inte riktigt krysta på, för det känns som att man aldrig kan sluta när man väl börjat och så blir de kraftigare ju längre man försöker.
CTG-maskinen har nu svårt att uppfatta bebisens hjärtljud, så de vill ta hål på hinnorna och sätta en skalpelektrod på bebisens huvud. Eftersom huvudet fortfarande står en bit upp får jag lägga mig på sidan eftersom bebisen brukar ha lättare att sjunka ner då. Nu tar de hål på hinnorna och klart fostervatten rinner ut. Nu går det fort kan jag meddela och en till barmorska kommer in för att vara med.
Direkt efter att vattnet gått känner jag KRAFTIGA krystvärkar och Ewa informerar om att jag bara får andas när hon säger till. Jag känner i första krystvärken hur huvudet är så gott som ute och en barmorska säger "krysta", en "andas" och sjuksköterskan säger också nåt. Jag halvt skriker allt mellan "AJ, VAD SKA JAG GÖRA?" och "FÅR JAG KRYSTA?". Jag kan inte säga att det gjorde ont, för jag kände inget när jag krystade, men det är ju såklart inte speciellt skönt när man känner huvudet på väg ut, men eftersom det gick så fort då allt hände visste jag inte riktigt vad jag fick eller skulle göra, så jag halvt skrek det mesta bara för att få svar fort, haha. Ungefär direkt efter sa nån av dem "Ja" och så vipps, 03:18, var hon ute!
Hon skrek direkt och fick apgarpoängen 10-10-10 = det bästa som går att få, vilket betyder att det gick så fort att hon inte hann bli påverkad alls. (Skönt att vi åkte in i tid ;)
Fick veta att hon kom så fort att hon inte hann rotera axlarna. Eftersom jag bara behövde sy två små ytliga stygn så sa barnmorskan att jag måste ha rymligt bäcken. Det tackar jag gudarna för! Hon hade ju förtusan kunnat fastna! Men tack och lov gick det bra.
Vi fick den omtalade fikabrickan och så vägdes och mättes hon. 3920g och 53cm lång. Alltså helt perfekt, precis som storebror!
Det känns helt sjukt att jag fött två barn och inte behövde varken bedövning eller smärtlindring med nån av dem. Lite roligt också att både Loke och Lykke kom på beräknat datum. Hur stora är oddsen? =)
♥ 080803 - Loke
♥ 100603 - Lykke
Jag var beräknad till den 3/6-10. Min första förlossning gick fort och eftersom vi har två timmars bilresa till närmsta förlossning valde vi att åka iväg rätt fort efter att jag börjat få oregelbundna värkar.
Den 28/5 åkte vi in till förlossningen efter att jag haft oregelbundna värkar ett par timmar, men redan när vi kom fram hade de börjat avta, så dagen efter åkte vi hem igen.
Den 2/6 vid halv tio på morgonen började jag få oregelbundna värkar som det var 4-10 minuter mellan. Vi åkte vid lunch hem till mina föräldrar för att gratta min pappa som fyllde år. Vid tre började värkarna bli lite mer intensiva, så jag ringde förlossningen i Sunderbyn och rådfrågade. De tyckte inte vi skulle stanna hemma särskilt länge till, så vi gjorde oss klara och åkte sedan iväg. Loke fick stanna kvar hos mina föräldrar.
Halv sju var vi framme i Sunderbyn och då gjorde de en CTG-kurva och kollade hur mycket som hänt. Jag var öppen ca 3-4cm nu. Värkarna var precis som med Loke, de kändes men gjorde inte ont. Eftersom vi inte ätit någon middag valde vi att åka ut till Storheden för att äta och kika runt.
Vi åt på MAX och strosade runt lite på COOP Forum och ICAMAXI, men när vi kom till Willys började värkarna bli så pass intensiva att jag helst ville sitta ned. Klockan började närma sig 21:00 och vi åkte tillbaka till förlossningen. De kollade ifall det hänt nåt mer, men det hade det inte. Istället fick vi ta in på patienthotellet. De skickade med ett par tabletter som skulle göra att värkarna avtog så att jag kunde få sova, men jotjena att de fungerade, haha.
Uppe på rummet låg jag mest och andades genom värkarna som nu börjat bli mer intensiva och ihållande. Joakim låg och kikade på TV:n, lagomt trött och uttråkad. Vid ett la sig Joakim för att sova och jag låg mest och tok-andades, haha. Värkarna kom tillslut i ett och de hann aldrig riktigt gå över innan nästa kom. Det gjorde inte ont, men fy så jobbiga de var! Jag blev helt slut efter varje värk. Låg och kollade på klockan oftare och där vid 02:00 var värkarna så pass jobbiga att jag bad Joakim ringa upp till förlossningen och säga att vi ville komma upp dit nu.
Sagt och gjort. Joakim fick skjutsa mig i en rullstol eftersom jag ville kunna sitta och slappna av när värkarna kom. Vi fick komma in i ett undersökningsrum och in kom barnmorskan Ewa. Hon bad mig lägga mig på sängen, men eftersom värkarna kom i ett satt jag kvar och väntade på att de skulle lugna ner sig något. Efter en kort stund sa hon bara "kom nu" och hjälpte mig upp ur rullstolen.
Jag tror inte hon förstod hur pass kraftiga värkar jag hade, haha, för när hon undersökt mig såg hon bra rolig ut och sa "vi ska åka in till en förlossningssal, du kan ju sätta dig i rullstolen så får han (Joakim) skjutsa dig". Fort gick det så var vi i en förlossningssal och en sjuksköterska började hjälpa mig att klä av mig. Jag fattade väl inte alltför mycket, haha. Jag var som i min egna bubbla. :)
Tillslut hade jag fått på mig ett sjukhusnattlinne och fick lägga mig i sängen. Ewa kom in igen och kopplade på CTG-maskinen. Så berömde hon mig för att jag gjort ett bra jobb borta på patienthotellet och att jag, när hon undersökte mig, var fullt öppen(!). Jag kunde knappt prata eftersom jag andades rätt kraftigt när värkarna kom och varken Ewa eller sjuksköterskan sa knappt nåt. De var så lugna och gulliga.
Nu började klockan närma sig 03:00 och jag började få krystvärkar. Inte så starka, men ändock. Jag vågade inte riktigt krysta på, för det känns som att man aldrig kan sluta när man väl börjat och så blir de kraftigare ju längre man försöker.
CTG-maskinen har nu svårt att uppfatta bebisens hjärtljud, så de vill ta hål på hinnorna och sätta en skalpelektrod på bebisens huvud. Eftersom huvudet fortfarande står en bit upp får jag lägga mig på sidan eftersom bebisen brukar ha lättare att sjunka ner då. Nu tar de hål på hinnorna och klart fostervatten rinner ut. Nu går det fort kan jag meddela och en till barmorska kommer in för att vara med.
Direkt efter att vattnet gått känner jag KRAFTIGA krystvärkar och Ewa informerar om att jag bara får andas när hon säger till. Jag känner i första krystvärken hur huvudet är så gott som ute och en barmorska säger "krysta", en "andas" och sjuksköterskan säger också nåt. Jag halvt skriker allt mellan "AJ, VAD SKA JAG GÖRA?" och "FÅR JAG KRYSTA?". Jag kan inte säga att det gjorde ont, för jag kände inget när jag krystade, men det är ju såklart inte speciellt skönt när man känner huvudet på väg ut, men eftersom det gick så fort då allt hände visste jag inte riktigt vad jag fick eller skulle göra, så jag halvt skrek det mesta bara för att få svar fort, haha. Ungefär direkt efter sa nån av dem "Ja" och så vipps, 03:18, var hon ute!
Hon skrek direkt och fick apgarpoängen 10-10-10 = det bästa som går att få, vilket betyder att det gick så fort att hon inte hann bli påverkad alls. (Skönt att vi åkte in i tid ;)
Fick veta att hon kom så fort att hon inte hann rotera axlarna. Eftersom jag bara behövde sy två små ytliga stygn så sa barnmorskan att jag måste ha rymligt bäcken. Det tackar jag gudarna för! Hon hade ju förtusan kunnat fastna! Men tack och lov gick det bra.
Vi fick den omtalade fikabrickan och så vägdes och mättes hon. 3920g och 53cm lång. Alltså helt perfekt, precis som storebror!
Det känns helt sjukt att jag fött två barn och inte behövde varken bedövning eller smärtlindring med nån av dem. Lite roligt också att både Loke och Lykke kom på beräknat datum. Hur stora är oddsen? =)
♥ 080803 - Loke
♥ 100603 - Lykke
Kommentarer
Matilda
Alltså.. jag blir alltid lite extra blödig på hösten, men jag började typ gråta när jag läste det här. Jag vill också ha en (eller två :b) bebisar! Jag ska bara plugga klart först..
Camilla
Åh det är så roligt å läsa andras förlossningsberättelser! Man kommer lixsom å tänka på sig själv när man låg där å man lever sig in i den andres historia =)
Trackback
