Edda 120327

Edda en vecka gammal :)

Oj vad länge sedan jag uppdaterade! Vi kör väl förlossningsberättelsen på en gång då, annars kommer det nog aldrig bli av, haha.

Det började redan tre veckor innan hon bestämde sig för att komma ut. Fick värkar som kom ca var 4e minut, så efter några timmar hemma började vi åka mot Sunderbyn (är ca 2h med bil dit). I bilen var de riktigt intensiva tyckte jag, men när vi kom fram började de avta för att sedan sluta helt. Här var jag öppen ca 3,5cm, men det var bara åka hem!

Gick med värkar som kom av och till varenda dag, hade svårt att sova på nätterna. Vaknade ofta av jobbiga värkar, men de gav med sig så fort jag klev upp och gick.. Joakim jobbade borta på dagarna, så visste att det nog skulle bli bråttom ifall hon skulle bestämma sig för att komma ut när han inte var hemma..

Vaknade tidigt på morgonen den 27:e mars, kl 02.45 av att det kändes konstigt, men jag visste att vi var tvugna åka NU. Väckte Joakim och gick upp. Fick en värk som inte gav med sig som de tidigare brukade göra. Ringde mamma och förlossningen.. Kl. 03.30 åkte vi iväg, men här hade jag bara haft fyra värkar. Nåväl tänkte jag.

I bilen tyckte jag de kom rätt sällan. Värkarna var intensiva, men lättade snabbt, så trodde det var lääänge kvar. Vi höll iaf inte 80 på 80-sträckorna, haha, så tur det var tidigt på morgonen och inte så mycket trafik. Jag drack vatten rätt ofta, för jag var sååå törstig! Började kännas lite i ryggen, men tänkte inte mer på det eftersom sista timmen innan Lykke kom var MYCKET jobbigare, så trodde verkligen det var lugnt...

När vi skulle svänga av Bodenvägen ned mot rondellen som går in till sjukhuset kände jag hur värkarna ändrade karaktär, men allt jag tänkte var "näääe, nääääe, det kan ju bara inte vara krystvärkar?!?", haha. Tidigare hade alla sagt åt oss att ringa ambulans så fort jag kände nåt, eftersom de andra förlossningarna gått rätt fort, men jag hade sagt det att ALDRIG skulle jag väl ringa nån himla ambulans, haha! Så Joakim var livrädd för att jag skulle föda i bilen, så därför tordes jag aldrig säga nåt till honom om hur de ändrade karaktär, haha..

Hade första krystvärken i rondellen, andra just utanför entrén till akuten, nu var kl. 04.55. Joakim klev ur och jag bad honom skynda sig att hämta en rullstol, eftersom jag INTE ville gå. Såg hur han plingade på och hur en sköterska SAKTA om gående och öppnade tillslut dörren. Här kände jag att jag snart inte är så hålla emot längre, men ändå sa jag inget?? Haha. Ser iaf hur Joakim gick in. Dörrarna stängdes. Sköterskan GÅR IVÄG!! medans Joakim kommer ut med en rullstol. Här halft skriker jag att SKYNDA TRYCK PÅ RINGKLOCKAN!!! haha..

Sköterskan öppnar tillslut dörren och jag säger direkt att nån får skjutsa mig upp till förlossningen NU. Ville INTE vänta medans Joakim parkerade om bilen. Sagt och gjort. I hissen upp får jag nästa krystvärk och känner att snart kommer hon! Blir rullad in på förlossningsavdelningen där jag möts av tre barnmorskor som hälsar. Jag frågar direkt om jag kan få börja med att gå och kissa, för jag är SÅ pinknödig! (Visste ju att jag aldrig skulle få det om jag sa att jag hade krystvärkar, så teg om det, haha!!) "Visst" säger iaf en av barnmorskorna "gör så så får du komma in i undersökningsrummet sen". Jotjeeena tänkte jag...haha..

När jag var klar på toan kände jag VÄRLDENS tryck nedåt, och nu klämde jag försiktigt ur mig "mmen, jag har ju krystvärkar" varpå barnmorskan sliter upp och dörren och säger "VAA, HAR DU KRYSTVÄRKAR?!?!?!", eehh, jaa tänkte jag, ser ni inte det liksom?!?! haha! Fick gå till närmsta förlossningsrum, jag ville åka rullstol, men de tyckte promt att jag kunde gå då det var så nära, haha. En barnmorska sa att jag kunde hoppa upp i sängen, men JOTJENA, sängen var upphissad på max! Nu hade jag nästan panik för jag kände ju att hon kommer ju när som helst, kunde nästan inte hålla emot. Nu var klockan några minuter efter 05.00.

Tillslut fick de ner sängen, och i samma veva jag lagt mig kom Joakim in. Höll på försöka ta av mig tightsen samtidigt som jag frågade om jag fick börja krysta. Det fick jag, men då gick vattnet, så fort av med byxorna, frågade ytterligare en gång om jag verkligen fick krysta (de hade inte hunnit kolla hur öppen jag var), men krysta gjorde jag och ut kom hon, kl 05.09. Snabba puckar!

Hon fick iaf apgar 10-10-10 (=högsta poäng, gick så fort att hon inte blev det minsta påverkad). Och det roligaste av allt var att hon kom på min mammas födelsedag!

Så, nu har jag snabbt sammanfattat det hela, uppdaterar kanske historien senare :) Men Edda är SÅ nöjd, och allt går bra! =)


-
Petra, jag tänker på er ofta och hoppas allt går bra för er! KRAM! ♥

När Loke kom till oss

Tänkte skynda mig att lägga ut mina förlossningsberättelser innan de försvinner bort i någon mapp på datorn. Roligt att kunna gå tillbaka och läsa sen :)


När Loke kom till oss (Skrivet 20090423)

Jag var beräknad den 3:e augusti. Den andra augusti hade jag inte en aning om att han skulle komma så snart. Vi hade inte tagit hit spjälsängen, inte bäddat vagnen och knappt någon mat i frysen (vem vill laga mat när man har en liten guldklimp att titta på?).

Vi satte upp en ny hatthylla, röjde lite i lägenheten och hade besök. Tänkte röja det sista på söndagen den 3:e, men oj så fel vi hade! Gick och la oss vid halv ett. Vaknade vid tre och gjorde min numer vanliga toarunda. Halv sex vaknade jag av att jag hade mensvärk som vägrade ge med sig. Tjatade på Joakim att han skulle kliva upp och hämta panodil.

Vid halv åtta blev mensvärken starkare och den höll i sig hela tiden. Klev upp, la mig i soffan. Försökte lösa lite sudoku men kunde inte koncentrera mig. Det enda på tv var sån där dålig "ringa in och gissa ordet" program. Klockan åtta ropade jag på Joakim tills han klev upp och hämtade mackor åt mig. Åt en tugga, gick och spydde. Kändes som jag hade världens äckelsjuka. Hade konstanta värkar som var jobbiga och ihålliga, men inte så onda.

Klockan nio ringde jag förlossningen. Tänkte att vi ändå hade två timmar i bilen att se fram emot *harkel*, så jag ville hellre komma dit innan det skulle bli för jobbigt. Hade som mest 3-4 minuter mellan värkarna. De höll i sig mellan 1-2 minuter nu.

Joakim tog bilen till OKQ8, tankade, fyllde på min mobil (utifall han skulle komma nu) och bar ner väskorna. När jag gick ner till bilen tänkte jag för mig själv att "tänk om resten av grannarna visste".

I bilen hade jag värkar hela tiden. Som mest 10sek mellan varje. De var jobbiga, men jag hade inte ont. Vågade inte spänna mig. Kändes precis som när man håller på få senadrag, så jag försökte att slappna av. Joakim var trött och ville stanna en stund i Älvsbyn. Jag ville inte att han skulle köra så fort, men när han sänkte farten till 70 tyckte jag det gick alldeles för sakta. Ville vara framme NU, utifall det skulle bli värre snart.

Framme på Sunderbyns Sjukhus parkerade vi så nära entrén som möjligt. Joakim gick och hämtade en rullstol medans jag satt kvar och försökte andas. En tant kom och ställde sig bakom bilen och frågade om det var en bebis på gång. "Ja", sa jag, då log hon. I lobbyn var det lugnt.

När vi kom in på rätt avdelning kom en sköterska och och hälsade oss välkomna. Fick lägga mig i en CTGmaskin (heter det så?) Hade tre starka värkar som kom i ett under tiden vi låg där. Kändes som 5 minuter, men det var en halvtimme. Klockan var nu ca 12. 30. Hon kollade ifall jag öppnat mig något. Jag var öppen lite mer än 8 centimeter! Fick ett rum på förlossningen direkt.

In kom världens bästa barnmorska, Elisabeth. Hon var cool-lugn och jag kände stort förtroende direkt. Jag ville inte ha någon som tyckte synd om mig. En sköterska kom och frågade ifall jag ville ha lustgas varpå jag svarade "Mja, blir det mycket värre än såhär så kan jag väl börja prova nu". Hon skrattade lite och sa att "men du har ju redan gjort bort det värsta". "VA???!? sa jag. Ska det inte göra ont?".

Fick börja krysta och det var så skönt! Tänkte hela tiden att "nu är det max en timme kvar". Hade inte alls ont, kände knappt när jag skulle krysta. Fick byta ställning rätt ofta och jag sa hela tiden "Nääää, vänta", ville ju inte byta till nåt som kanske skulle börja göra ont, haha. Fick värkstimulerande dropp eftersom det gick så segt.

Tillslut fick en uska trycka på magen (det jag fruktat för mest eftersom jag hört att det ska göra H I M L A ont). Var inte alls rädd, utan allt var mer som i en dimma. Fick lite fruktsaft emellanåt eftersom jag inte fått i mig nåt på ett dygn, men ville bara ha lite vatten. Jag sa knappt nåt till Joakim och han satt mest uttråkad brevid. Eller, inte uttråkad, men för mig gick ju allt så fort och han satt och såg varje minut ticka förbi på klockan.

Elisabeth sa "Nu kommer det svida massor" varpå jag högt säger "Aj" fastän jag inte kände nåt och ut kom Karl Loke Vilhelm Tärnström, klockan 14:54, med knytnävarna under hakan (inte konstigt det gick tungt)! 3825 gram tung och 54 cm lång! Alltså helt perfekt!

Vi hade innan sagt till Elisabeth att vi kanske trodde att det var en tjej, så när han kom ut sa hon "Grattis, ni har fått en tjej, med snopp!" Hade fortfarande svårt att förstå att han kommit, hade ju väntat mig att det skulle göra ont och vara jättejobbigt! Jag som var öppen för allt innan jag kom dit och så behövde jag inte ens bedövning. Är fascinerad över hur mycket en kropp egentligen kan klara av.



Minns känslan när vi kom hem. Svärföräldrarna hade fixat iordning spjälsängen och min mamma och pappa hade ställt en massa tårtor i frysen och en nalle på kökbordet, samt små sverigeflaggor med våra namn på.

Nä Joakim, detta måste vi göra om! Att få barn måste vara den bästa och största gåvan man kan få. Biologiska eller ej!

Tiden rusar iväg


Lykke 2 månader

När Lykke kom till oss

Jag var beräknad till den 3/6-10. Min första förlossning gick fort och eftersom vi har två timmars bilresa till närmsta förlossning valde vi att åka iväg rätt fort efter att jag börjat få oregelbundna värkar.

Den 28/5 åkte vi in till förlossningen efter att jag haft oregelbundna värkar ett par timmar, men redan när vi kom fram hade de börjat avta, så dagen efter åkte vi hem igen.

Den 2/6 vid halv tio på morgonen började jag få oregelbundna värkar som det var 4-10 minuter mellan. Vi åkte vid lunch hem till mina föräldrar för att gratta min pappa som fyllde år. Vid tre började värkarna bli lite mer intensiva, så jag ringde förlossningen i Sunderbyn och rådfrågade. De tyckte inte vi skulle stanna hemma särskilt länge till, så vi gjorde oss klara och åkte sedan iväg. Loke fick stanna kvar hos mina föräldrar.

Halv sju var vi framme i Sunderbyn och då gjorde de en CTG-kurva och kollade hur mycket som hänt. Jag var öppen ca 3-4cm nu. Värkarna var precis som med Loke, de kändes men gjorde inte ont. Eftersom vi inte ätit någon middag valde vi att åka ut till Storheden för att äta och kika runt.

Vi åt på MAX och strosade runt lite på COOP Forum och ICAMAXI, men när vi kom till Willys började värkarna bli så pass intensiva att jag helst ville sitta ned. Klockan började närma sig 21:00 och vi åkte tillbaka till förlossningen. De kollade ifall det hänt nåt mer, men det hade det inte. Istället fick vi ta in på patienthotellet. De skickade med ett par tabletter som skulle göra att värkarna avtog så att jag kunde få sova, men jotjena att de fungerade, haha.

Uppe på rummet låg jag mest och andades genom värkarna som nu börjat bli mer intensiva och ihållande. Joakim låg och kikade på TV:n, lagomt trött och uttråkad. Vid ett la sig Joakim för att sova och jag låg mest och tok-andades, haha. Värkarna kom tillslut i ett och de hann aldrig riktigt gå över innan nästa kom. Det gjorde inte ont, men fy så jobbiga de var! Jag blev helt slut efter varje värk. Låg och kollade på klockan oftare och där vid 02:00 var värkarna så pass jobbiga att jag bad Joakim ringa upp till förlossningen och säga att vi ville komma upp dit nu.

Sagt och gjort. Joakim fick skjutsa mig i en rullstol eftersom jag ville kunna sitta och slappna av när värkarna kom. Vi fick komma in i ett undersökningsrum och in kom barnmorskan Ewa. Hon bad mig lägga mig på sängen, men eftersom värkarna kom i ett satt jag kvar och väntade på att de skulle lugna ner sig något. Efter en kort stund sa hon bara "kom nu" och hjälpte mig upp ur rullstolen.

Jag tror inte hon förstod hur pass kraftiga värkar jag hade, haha, för när hon undersökt mig såg hon bra rolig ut och sa "vi ska åka in till en förlossningssal, du kan ju sätta dig i rullstolen så får han (Joakim) skjutsa dig". Fort gick det så var vi i en förlossningssal och en sjuksköterska började hjälpa mig att klä av mig. Jag fattade väl inte alltför mycket, haha. Jag var som i min egna bubbla. :)

Tillslut hade jag fått på mig ett sjukhusnattlinne och fick lägga mig i sängen. Ewa kom in igen och kopplade på CTG-maskinen. Så berömde hon mig för att jag gjort ett bra jobb borta på patienthotellet och att jag, när hon undersökte mig, var fullt öppen(!). Jag kunde knappt prata eftersom jag andades rätt kraftigt när värkarna kom och varken Ewa eller sjuksköterskan sa knappt nåt. De var så lugna och gulliga.

Nu började klockan närma sig 03:00 och jag började få krystvärkar. Inte så starka, men ändock. Jag vågade inte riktigt krysta på, för det känns som att man aldrig kan sluta när man väl börjat och så blir de kraftigare ju längre man försöker.

CTG-maskinen har nu svårt att uppfatta bebisens hjärtljud, så de vill ta hål på hinnorna och sätta en skalpelektrod på bebisens huvud. Eftersom huvudet fortfarande står en bit upp får jag lägga mig på sidan eftersom bebisen brukar ha lättare att sjunka ner då. Nu tar de hål på hinnorna och klart fostervatten rinner ut. Nu går det fort kan jag meddela och en till barmorska kommer in för att vara med.

Direkt efter att vattnet gått känner jag KRAFTIGA krystvärkar och Ewa informerar om att jag bara får andas när hon säger till. Jag känner i första krystvärken hur huvudet är så gott som ute och en barmorska säger "krysta", en "andas" och sjuksköterskan säger också nåt. Jag halvt skriker allt mellan "AJ, VAD SKA JAG GÖRA?" och "FÅR JAG KRYSTA?". Jag kan inte säga att det gjorde ont, för jag kände inget när jag krystade, men det är ju såklart inte speciellt skönt när man känner huvudet på väg ut, men eftersom det gick så fort då allt hände visste jag inte riktigt vad jag fick eller skulle göra, så jag halvt skrek det mesta bara för att få svar fort, haha. Ungefär direkt efter sa nån av dem "Ja" och så vipps, 03:18, var hon ute!

Hon skrek direkt och fick apgarpoängen 10-10-10 = det bästa som går att få, vilket betyder att det gick så fort att hon inte hann bli påverkad alls. (Skönt att vi åkte in i tid ;)

Fick veta att hon kom så fort att hon inte hann rotera axlarna. Eftersom jag bara behövde sy två små ytliga stygn så sa barnmorskan att jag måste ha rymligt bäcken. Det tackar jag gudarna för! Hon hade ju förtusan kunnat fastna! Men tack och lov gick det bra.

Vi fick den omtalade fikabrickan och så vägdes och mättes hon. 3920g och 53cm lång. Alltså helt perfekt, precis som storebror!

Det känns helt sjukt att jag fött två barn och inte behövde varken bedövning eller smärtlindring med nån av dem. Lite roligt också att både Loke och Lykke kom på beräknat datum. Hur stora är oddsen? =)

♥ 080803 - Loke
♥ 100603 - Lykke


RSS 2.0