Tänkte skynda mig att lägga ut mina förlossningsberättelser innan de försvinner bort i någon mapp på datorn. Roligt att kunna gå tillbaka och läsa sen :)


När Loke kom till oss (Skrivet 20090423)

Jag var beräknad den 3:e augusti. Den andra augusti hade jag inte en aning om att han skulle komma så snart. Vi hade inte tagit hit spjälsängen, inte bäddat vagnen och knappt någon mat i frysen (vem vill laga mat när man har en liten guldklimp att titta på?).

Vi satte upp en ny hatthylla, röjde lite i lägenheten och hade besök. Tänkte röja det sista på söndagen den 3:e, men oj så fel vi hade! Gick och la oss vid halv ett. Vaknade vid tre och gjorde min numer vanliga toarunda. Halv sex vaknade jag av att jag hade mensvärk som vägrade ge med sig. Tjatade på Joakim att han skulle kliva upp och hämta panodil.

Vid halv åtta blev mensvärken starkare och den höll i sig hela tiden. Klev upp, la mig i soffan. Försökte lösa lite sudoku men kunde inte koncentrera mig. Det enda på tv var sån där dålig "ringa in och gissa ordet" program. Klockan åtta ropade jag på Joakim tills han klev upp och hämtade mackor åt mig. Åt en tugga, gick och spydde. Kändes som jag hade världens äckelsjuka. Hade konstanta värkar som var jobbiga och ihålliga, men inte så onda.

Klockan nio ringde jag förlossningen. Tänkte att vi ändå hade två timmar i bilen att se fram emot *harkel*, så jag ville hellre komma dit innan det skulle bli för jobbigt. Hade som mest 3-4 minuter mellan värkarna. De höll i sig mellan 1-2 minuter nu.

Joakim tog bilen till OKQ8, tankade, fyllde på min mobil (utifall han skulle komma nu) och bar ner väskorna. När jag gick ner till bilen tänkte jag för mig själv att "tänk om resten av grannarna visste".

I bilen hade jag värkar hela tiden. Som mest 10sek mellan varje. De var jobbiga, men jag hade inte ont. Vågade inte spänna mig. Kändes precis som när man håller på få senadrag, så jag försökte att slappna av. Joakim var trött och ville stanna en stund i Älvsbyn. Jag ville inte att han skulle köra så fort, men när han sänkte farten till 70 tyckte jag det gick alldeles för sakta. Ville vara framme NU, utifall det skulle bli värre snart.

Framme på Sunderbyns Sjukhus parkerade vi så nära entrén som möjligt. Joakim gick och hämtade en rullstol medans jag satt kvar och försökte andas. En tant kom och ställde sig bakom bilen och frågade om det var en bebis på gång. "Ja", sa jag, då log hon. I lobbyn var det lugnt.

När vi kom in på rätt avdelning kom en sköterska och och hälsade oss välkomna. Fick lägga mig i en CTGmaskin (heter det så?) Hade tre starka värkar som kom i ett under tiden vi låg där. Kändes som 5 minuter, men det var en halvtimme. Klockan var nu ca 12. 30. Hon kollade ifall jag öppnat mig något. Jag var öppen lite mer än 8 centimeter! Fick ett rum på förlossningen direkt.

In kom världens bästa barnmorska, Elisabeth. Hon var cool-lugn och jag kände stort förtroende direkt. Jag ville inte ha någon som tyckte synd om mig. En sköterska kom och frågade ifall jag ville ha lustgas varpå jag svarade "Mja, blir det mycket värre än såhär så kan jag väl börja prova nu". Hon skrattade lite och sa att "men du har ju redan gjort bort det värsta". "VA???!? sa jag. Ska det inte göra ont?".

Fick börja krysta och det var så skönt! Tänkte hela tiden att "nu är det max en timme kvar". Hade inte alls ont, kände knappt när jag skulle krysta. Fick byta ställning rätt ofta och jag sa hela tiden "Nääää, vänta", ville ju inte byta till nåt som kanske skulle börja göra ont, haha. Fick värkstimulerande dropp eftersom det gick så segt.

Tillslut fick en uska trycka på magen (det jag fruktat för mest eftersom jag hört att det ska göra H I M L A ont). Var inte alls rädd, utan allt var mer som i en dimma. Fick lite fruktsaft emellanåt eftersom jag inte fått i mig nåt på ett dygn, men ville bara ha lite vatten. Jag sa knappt nåt till Joakim och han satt mest uttråkad brevid. Eller, inte uttråkad, men för mig gick ju allt så fort och han satt och såg varje minut ticka förbi på klockan.

Elisabeth sa "Nu kommer det svida massor" varpå jag högt säger "Aj" fastän jag inte kände nåt och ut kom Karl Loke Vilhelm Tärnström, klockan 14:54, med knytnävarna under hakan (inte konstigt det gick tungt)! 3825 gram tung och 54 cm lång! Alltså helt perfekt!

Vi hade innan sagt till Elisabeth att vi kanske trodde att det var en tjej, så när han kom ut sa hon "Grattis, ni har fått en tjej, med snopp!" Hade fortfarande svårt att förstå att han kommit, hade ju väntat mig att det skulle göra ont och vara jättejobbigt! Jag som var öppen för allt innan jag kom dit och så behövde jag inte ens bedövning. Är fascinerad över hur mycket en kropp egentligen kan klara av.



Minns känslan när vi kom hem. Svärföräldrarna hade fixat iordning spjälsängen och min mamma och pappa hade ställt en massa tårtor i frysen och en nalle på kökbordet, samt små sverigeflaggor med våra namn på.

Nä Joakim, detta måste vi göra om! Att få barn måste vara den bästa och största gåvan man kan få. Biologiska eller ej!